Sad but true!
Ja, då var man redo att bege sig iväg på begravning. Ursäkta fel uttryck, redo är man ju inte direkt...och man säger väl inte så, och redo känner jag mig absolut inte. Helst hade man ju velat slippa denna dag, men den kommer ju för alla - förr eller senare.
På något sätt känns det nu som att börja om i sorgarbetet, i bearbetningen... På söndag har det gått en månad sedan min bästa älskade farmor gick bort, och på något sätt har jag lyckats relativt (förvånadsvärt) bra sedan dess. Jag har hållt mig ovanför ytan och jag har klarat av att sörja på mitt eget sätt.
Nu känns det som sagt var som att man efter denna dagen startar om på nytt, från dag ett och återigen ska gå igenom allt. Men det är nog så, Michael & jag pratade om det igår, att man börjar kanske inte den riktiga bearbetningen förrän efter begravningen.
Men givetvis klarar jag tiden efter denna dagen också. Jag har så mycket människor omkring mig som betyder så mycket och som stöttar och förstår.
Och lilla skatten i magen, som måste få må bra!
Det är på så vis jag klarar mig så bra som jag gjort/gör, jag trodde att det skulle bli värre än det varit - ärligt talat, men tack vare allt stöd och mitt tänkande att "jag måste må bra för bebis skull" har jag kunnat sörja, sakna och längta på en bra nivå.
Tack till alla som funnits vid min sida, och tack till er som fortsätter göra det. Vad vore jag idag utan er?
På något sätt känns det nu som att börja om i sorgarbetet, i bearbetningen... På söndag har det gått en månad sedan min bästa älskade farmor gick bort, och på något sätt har jag lyckats relativt (förvånadsvärt) bra sedan dess. Jag har hållt mig ovanför ytan och jag har klarat av att sörja på mitt eget sätt.
Nu känns det som sagt var som att man efter denna dagen startar om på nytt, från dag ett och återigen ska gå igenom allt. Men det är nog så, Michael & jag pratade om det igår, att man börjar kanske inte den riktiga bearbetningen förrän efter begravningen.
Men givetvis klarar jag tiden efter denna dagen också. Jag har så mycket människor omkring mig som betyder så mycket och som stöttar och förstår.
Och lilla skatten i magen, som måste få må bra!
Det är på så vis jag klarar mig så bra som jag gjort/gör, jag trodde att det skulle bli värre än det varit - ärligt talat, men tack vare allt stöd och mitt tänkande att "jag måste må bra för bebis skull" har jag kunnat sörja, sakna och längta på en bra nivå.
Tack till alla som funnits vid min sida, och tack till er som fortsätter göra det. Vad vore jag idag utan er?
Kommentarer
Trackback
