Det lättaste är i längden alltid det sämsta
Nu har vi tagit farväl, det blir ju lite så att det riktiga farvälet tas vid begravningen, och så känns det nog trots att jag faktiskt var på sjukhuset och klappade och kramade henne efter att hon hade gått bort.
En vacker begravning får jag säga att det var, och jag beundrade den vackra kistan - det kunde inte blivit finare - och det var precis vad hon förtjänade - superfint!
Givetvis var det jobbigt, men jag tryckte allt inom mig faktiskt. Jag är förvånad över att jag klarade av det, men jag stängde av totalt om jag ska vara ärlig.
Största delen satt jag och klämde hårt i Michaels hand, bet mig själv i läpp och tunga och stirrade in i väggen och försökte helt enkelt vara någon helt annan stans än just där och då.
När prästen började prata om farmor som person, om hemskheter hon fått genomlida men styrka som hållt henne uppe brast det för en stund...tio droppar forsade snabbt, men jag stängde av kanalerna lika fort som de öppnades.
Varför jag väljer detta sätt vet jag inte, för egentligen är det väl det sämsta att göra - trycka allt inombords - men på något sätt är det enklast att göra så. Det är för övrigt inte alls likt mig, jag brukar inte klara av sådant - jag är i vanliga fall hemskt känslig...men detta har väl tagit så hårt på mig att jag på något sätt inte vill veta av sanningen än, jag klarar nog inte av det riktigt. Och av den anledningen reagerar och uttrycker jag mig genom att "bara vara" och bita ihop. Vi får väl se hur länge det varar.
En vacker begravning får jag säga att det var, och jag beundrade den vackra kistan - det kunde inte blivit finare - och det var precis vad hon förtjänade - superfint!
Givetvis var det jobbigt, men jag tryckte allt inom mig faktiskt. Jag är förvånad över att jag klarade av det, men jag stängde av totalt om jag ska vara ärlig.
Största delen satt jag och klämde hårt i Michaels hand, bet mig själv i läpp och tunga och stirrade in i väggen och försökte helt enkelt vara någon helt annan stans än just där och då.
När prästen började prata om farmor som person, om hemskheter hon fått genomlida men styrka som hållt henne uppe brast det för en stund...tio droppar forsade snabbt, men jag stängde av kanalerna lika fort som de öppnades.
Varför jag väljer detta sätt vet jag inte, för egentligen är det väl det sämsta att göra - trycka allt inombords - men på något sätt är det enklast att göra så. Det är för övrigt inte alls likt mig, jag brukar inte klara av sådant - jag är i vanliga fall hemskt känslig...men detta har väl tagit så hårt på mig att jag på något sätt inte vill veta av sanningen än, jag klarar nog inte av det riktigt. Och av den anledningen reagerar och uttrycker jag mig genom att "bara vara" och bita ihop. Vi får väl se hur länge det varar.
Kommentarer
Trackback
