101119
På morgonen den 19:e november kom en läkare och sköterska in till oss. Dem förstod att natten hade varit jobbig och tyckte att det var dags att göra någonting mer drastiskt än, som läkaren uttryckte sig, "Droga mig mer utan effekt".
Det bestämdes att det skulle tas hål på hinnorna för att låta fostervattnet gå. Och när detta var gjort, runt 11 tiden, kan jag lova att det hände grejer...det förbättrade inte smärtan - snarare tvärtom - men det kändes ändå bättre eftersom att jag då kunde ana vad jag skulle bli belönad med några timmar senare.
Under hela graviditeten har jag varit hur lugn som helst inför förlossningen, jag hade inte känt mig det minsta nervös och jag hade inte funderat över vad jag ville be om för smärtlindring eller annat, jag tyckte att det kändes bäst att ta det som det kom - och det kan väl anses som både klokt och oklokt, men för mig var det bara bra och avkopplande att inte tänka för mycket och stressa upp mig över det innan, samtidigt som jag förstår dem som vill ha allt planerat och vara väl förberedda.
Lustgasen var guld värd, men det bästa stödet var ändå Michael som stöttade mig till tusen. Jag blev förvånad över hur lugn och smlad han var, men så här efteråt har han berättat att han inte var så lugn som jag uppfattade honom - men han lyckades dölja det bra och var ett enormt stöd för mig.
Ja, hur hade jag väl klarat mig utan honom vid min sida?
16:48 lades den vackraste lilla flicka jag någonsin sett upp på mitt bröst och i samma ögonblick var smärtan glömd. Då fanns där bara kärlek och en väldigt massa tårar över hur otroligt lycklig jag var över att äntligen ha henne i min famn.
Det var ett oförglömligt ögonblick! Där låg jag med min lilla dotter, Nellie Chanelle, tätt intill mig och en underbar nybliven pappa, Michael, vid min sida och i den stunden insåg jag att livet inte kunde bli bättre - jag kan omöjligt bli lyckligare!
Det bestämdes att det skulle tas hål på hinnorna för att låta fostervattnet gå. Och när detta var gjort, runt 11 tiden, kan jag lova att det hände grejer...det förbättrade inte smärtan - snarare tvärtom - men det kändes ändå bättre eftersom att jag då kunde ana vad jag skulle bli belönad med några timmar senare.
Under hela graviditeten har jag varit hur lugn som helst inför förlossningen, jag hade inte känt mig det minsta nervös och jag hade inte funderat över vad jag ville be om för smärtlindring eller annat, jag tyckte att det kändes bäst att ta det som det kom - och det kan väl anses som både klokt och oklokt, men för mig var det bara bra och avkopplande att inte tänka för mycket och stressa upp mig över det innan, samtidigt som jag förstår dem som vill ha allt planerat och vara väl förberedda.
Lustgasen var guld värd, men det bästa stödet var ändå Michael som stöttade mig till tusen. Jag blev förvånad över hur lugn och smlad han var, men så här efteråt har han berättat att han inte var så lugn som jag uppfattade honom - men han lyckades dölja det bra och var ett enormt stöd för mig.
Ja, hur hade jag väl klarat mig utan honom vid min sida?
16:48 lades den vackraste lilla flicka jag någonsin sett upp på mitt bröst och i samma ögonblick var smärtan glömd. Då fanns där bara kärlek och en väldigt massa tårar över hur otroligt lycklig jag var över att äntligen ha henne i min famn.
Det var ett oförglömligt ögonblick! Där låg jag med min lilla dotter, Nellie Chanelle, tätt intill mig och en underbar nybliven pappa, Michael, vid min sida och i den stunden insåg jag att livet inte kunde bli bättre - jag kan omöjligt bli lyckligare!
Kommentarer
Postat av: Alexandra
Åh va roligt och läsa. SÅ kul med förlossnings historier !! Sikken dag,sikken lycka :)
Postat av: Qarolinee
Lycka ohja!
Det bästa som hänt i livet!
Trackback
