101118
Natten till den 18:e november drömde jag att lilla skatten kom till världen just den 18:e, en månad innan min och Michaels 4 års dag. Och så blev det nästan...
Vaknade på morgonen den 18:e november, ovanligt och hemskt tidigt och kände att någonting var på gång, kunde inte sätta fingret på vad det var - men någonting kändes annorlunda.
Omkring 09 tiden började jag ana värkar, inte smärtsamma men visst kändes det. Gjorde ingen större affär av saken, antog att det var kraftigare sammandragningar - och sammandragningar hade jag ju haft titt som tätt under den sista tiden.
Michael åkte och jobbade som bestämt, jag kände inte att jag kunde hålla honom hemma ifall att - för jag antog att det bara skulle fortsätta i den grad det var, räknade inte med att det skulle bli värre eller hända mer.
Men det blev värre, ringde förlossningen för att rådfråga och fick tips om vad jag kunde göra hemma för att det skulle avta. Jag vilade med varm vetekudde, tog panodil, jag badade - gjorde dock ingen skillnad alls. och ingenting jag gjorde hjälpte som smärtlindring.
Efter alla försök ringde jag till förlossningen igen och dem bad mig komma in för kontroll. Strax innan 14 tiden fick jag ringa Michael och be honom komma hem från jobbet och vi begav oss till Varberg. Värkarna blev allt starkare och jag förstod att "Det är nu det är dags".
Väl inne på förlossningen konstaterades, med CTG-övervakning, att värkarna var starka - men förlossningen var ändå inte igång. Efter ett flertal perioder med CTG-övervakning och undersökningar tyckte dem att vi skulle åka hem - men jag var fullt bestämd på att absolut inte lämna Varberg. Jag hade ingen lust att åka hem, ca 30 minuters körväg i dåligt väder, för att senare eventuellt behöva åka tillbaka. Jag stod på mig och fick dem att förstå att jag var där för att stanna...
Vi blev tillsagda att ta en promenad nere på stan - och hur stor lust tror ni att jag hade att promenera? Fy va jag inte ville, men å andra sidan - var det vad som behövdes för att sätta igång det hela lite extra och hoppas på att slippa bli hemskickade så fick jag helt enkelt bita ihop.
Vi åkte och åt, för vi kom på att vi inte hade ätit någon middag. Blev pizza på pizzerian Campino i Varberg, fick väl i mig en bit eller två - var varken hungrig eller sugen och kunde faktiskt inte koncentrera mig på att skära pizzan och tugga den med smärtan som kom och gick. En liten promenad tog vi också, även om det inte var många steg jag orkade så kämpade vi oss igenom det...
Efter några timmar var vi tillbaka på förlossningen och det konstaterades att det hade blivit någon förändring men inte tillräckligt för att det skulle ses som att förlossningen var igång.
Men tack och lov bestämde dem sig för att låta oss stanna över natten! Och det blev ingen rolig natt kan jag lova... Värkarna förvärrades och jag visste till slut inte vart jag skulle ta vägen. Två morfin sprutor, en spruta bricanyl, sömntabletter - ingenting hjälpte...jag sov ungefär en timma under den natten.
Vaknade på morgonen den 18:e november, ovanligt och hemskt tidigt och kände att någonting var på gång, kunde inte sätta fingret på vad det var - men någonting kändes annorlunda.
Omkring 09 tiden började jag ana värkar, inte smärtsamma men visst kändes det. Gjorde ingen större affär av saken, antog att det var kraftigare sammandragningar - och sammandragningar hade jag ju haft titt som tätt under den sista tiden.
Michael åkte och jobbade som bestämt, jag kände inte att jag kunde hålla honom hemma ifall att - för jag antog att det bara skulle fortsätta i den grad det var, räknade inte med att det skulle bli värre eller hända mer.
Men det blev värre, ringde förlossningen för att rådfråga och fick tips om vad jag kunde göra hemma för att det skulle avta. Jag vilade med varm vetekudde, tog panodil, jag badade - gjorde dock ingen skillnad alls. och ingenting jag gjorde hjälpte som smärtlindring.
Efter alla försök ringde jag till förlossningen igen och dem bad mig komma in för kontroll. Strax innan 14 tiden fick jag ringa Michael och be honom komma hem från jobbet och vi begav oss till Varberg. Värkarna blev allt starkare och jag förstod att "Det är nu det är dags".
Väl inne på förlossningen konstaterades, med CTG-övervakning, att värkarna var starka - men förlossningen var ändå inte igång. Efter ett flertal perioder med CTG-övervakning och undersökningar tyckte dem att vi skulle åka hem - men jag var fullt bestämd på att absolut inte lämna Varberg. Jag hade ingen lust att åka hem, ca 30 minuters körväg i dåligt väder, för att senare eventuellt behöva åka tillbaka. Jag stod på mig och fick dem att förstå att jag var där för att stanna...
Vi blev tillsagda att ta en promenad nere på stan - och hur stor lust tror ni att jag hade att promenera? Fy va jag inte ville, men å andra sidan - var det vad som behövdes för att sätta igång det hela lite extra och hoppas på att slippa bli hemskickade så fick jag helt enkelt bita ihop.
Vi åkte och åt, för vi kom på att vi inte hade ätit någon middag. Blev pizza på pizzerian Campino i Varberg, fick väl i mig en bit eller två - var varken hungrig eller sugen och kunde faktiskt inte koncentrera mig på att skära pizzan och tugga den med smärtan som kom och gick. En liten promenad tog vi också, även om det inte var många steg jag orkade så kämpade vi oss igenom det...
Efter några timmar var vi tillbaka på förlossningen och det konstaterades att det hade blivit någon förändring men inte tillräckligt för att det skulle ses som att förlossningen var igång.
Men tack och lov bestämde dem sig för att låta oss stanna över natten! Och det blev ingen rolig natt kan jag lova... Värkarna förvärrades och jag visste till slut inte vart jag skulle ta vägen. Två morfin sprutor, en spruta bricanyl, sömntabletter - ingenting hjälpte...jag sov ungefär en timma under den natten.
Kommentarer
Trackback
