Orolig för att jag faktiskt skulle föda
Natten till igår kände jag av hemska sammandragningar...hela magen spände sig till en hård stenballong och det tryckte så in i ... neråt. Var för en liten stund orolig för att jag faktiskt skulle föda.
Gick upp ur sängen en stund, och det hjälpte lite grann. Det var bra det, för annars hade jag nog väckt Michael vilken sekund som helst den natten.
Jag kände av en och annan sammandragning igår också, blev lite orolig...jag har läst omkring lite och förstått att sammandragningar brukar komma lite senare, när man väntar första barnet. Det känns som att jag blir lite dum i huvudet av att vara gravid, man oroar sig för allt och vill kolla upp minsta lilla konstiga tecken på någonting...
Jag ringde till sjukvårdsrådgivingen och uttryckte min oro, sköterskan där vågade inte svara på någonting utan tipsade mig istället att ringa till Varbergs sjukhus, vilket jag gjorde och där blev kopplad till en gynekolog/barnmorska.
Denna sa till mig att det lät lite för förvärkar, eftersom att jag hade haft det natten innan och det fortsatt under dagen - men att det givetvis kunde vara sammandragningar och ingenting att oroa sig för förrän de började bli smärtsamma. "När de börjar göra ont är du nog en kandidat för förlossningen, du är faktiskt såpass långt gången" blev hennes svar. Jag satt och bara gapade...vad menade hon? Jag är inte långt gången, herregud - jag kan inte föda barn nu. Skrutten ska inte komma förrän i november!
Michael och jag pratade om vilken panik det blivit om det visade sig vara dags snart...vi har ingen spjälsäng ännu, inget skötbord, ingen vagn, ingen barnstol. Oj...men det hade väl löst sig i sådana fall.
Nu ska jag ta det lite lugnt, så att den sötnöten stannar där inne ett tag till.
Tydligen kunde sådana här saker, enligt barnmorskan, uppstå då man haft det mycket omkring sig, stressat och oroat sig - och det har väl inte direkt varit lugnt det senaste.
Gick upp ur sängen en stund, och det hjälpte lite grann. Det var bra det, för annars hade jag nog väckt Michael vilken sekund som helst den natten.
Jag kände av en och annan sammandragning igår också, blev lite orolig...jag har läst omkring lite och förstått att sammandragningar brukar komma lite senare, när man väntar första barnet. Det känns som att jag blir lite dum i huvudet av att vara gravid, man oroar sig för allt och vill kolla upp minsta lilla konstiga tecken på någonting...
Jag ringde till sjukvårdsrådgivingen och uttryckte min oro, sköterskan där vågade inte svara på någonting utan tipsade mig istället att ringa till Varbergs sjukhus, vilket jag gjorde och där blev kopplad till en gynekolog/barnmorska.
Denna sa till mig att det lät lite för förvärkar, eftersom att jag hade haft det natten innan och det fortsatt under dagen - men att det givetvis kunde vara sammandragningar och ingenting att oroa sig för förrän de började bli smärtsamma. "När de börjar göra ont är du nog en kandidat för förlossningen, du är faktiskt såpass långt gången" blev hennes svar. Jag satt och bara gapade...vad menade hon? Jag är inte långt gången, herregud - jag kan inte föda barn nu. Skrutten ska inte komma förrän i november!
Michael och jag pratade om vilken panik det blivit om det visade sig vara dags snart...vi har ingen spjälsäng ännu, inget skötbord, ingen vagn, ingen barnstol. Oj...men det hade väl löst sig i sådana fall.
Nu ska jag ta det lite lugnt, så att den sötnöten stannar där inne ett tag till.
Tydligen kunde sådana här saker, enligt barnmorskan, uppstå då man haft det mycket omkring sig, stressat och oroat sig - och det har väl inte direkt varit lugnt det senaste.
Kommentarer
Trackback
