NelliesMamma

Jag tänker på farmor varje dag, och jag saknar och jag längtar så att det smärtar inombords. Jag vill ringa och jag vill åka dit...
Jag har gråtit väldigt lite känner jag, på något sätt känns det som att jag blivit ganska kall i allt som rör det som hänt. Kanske har chocken ännu inte lagt sig?

Trots att jag egentligen inte har lust att göra speciellt mycket just nu, och jag känner absolut inte för att träffa massa folk - så vi har mest varit hemma, men jag har ändå sett till att hela tiden varit sysselsatt med någonting. Allt från tvätt, till bokläsning och allt jag kommit på att man kan göra för att stänga av...
Jag tror att jag har stängt av lite för mycket kanske, och gömt mig när det har blivit som tuffast, och på något sätt låtsats som att allting är bra.

Jag befarar att det är så att jag på något sätt fortfarande vägrat ta till mig den hårda sanningen. Begravningen ska äga rum den 3:e september. Kanske är det först då det verkligen går upp för mig att hon faktiskt är borta, för alltid?! Jag är rädd för att det är då jag faller på riktigt...men på något sätt måste jag ju hela tiden försöka trycka bort saker som får mig att falla för djupt, för jag får inte falla nu - jag får inte ramla ihop. Jag har en liten bebis att tänka på, och jag vet så väl att farmor vill att vi ska ha det bra - jag ska göra mitt bästa för att fortsätta vara stadig!