Hur ska jag klara mig den dagen jag står ensam kvar?
Jag pratade precis med pappas tjej, Kicki, för att höra hur besöket hos farmor har varit idag. Och det var inga roliga nyheter jag fick, det blir värre för varje gång.
Farmor blir sämre och sämre, numera sover hon i stort sätt konstant hela tiden, hon orkar inte längre gå upp ur sängen. Vid besök är hon vaken en liten liten stund, men orkar knappt prata någonting alls.
Det är så tungt det här, så förbannat jävla tufft och jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte göra någonting, trots att jag mer än gärna vill, för att farmor ska bli frisk igen eller bättre, men frågan är vad jag ska göra nu den sista tiden, hur jag ska fatta mina beslut.
Jag hade i tankarna att åka till henne imorgon, men jag blev faktiskt lite avrådd från att göra det. Pappa & Kicki menar att farmor inte längre har någon som helst glädje eller nytta av besök, och hon orkar ju knappt ändå liksom. Och för mig blir det väl med sannolikhet värre av att åka dit, och se henne på detta vis.
Jag vill minnas henne som den hon alltid varit - min alldeles underbara farmor, min favorittant som man kunde skämta med, sitta och skratta med när vi drack kaffe. Jag vill inte minnas henne som en sjukling i en sjukhussäng. Men om jag väljer att inte åka dit så kommer det en dag då jag ångrar ihjäl mig och för alltid kommer anklaga mig själv för att inte besökt henne tillräckligt ofta.
Hennes sista önskan är att få träffa mitt lilla barn, hennes lilla barnbarns barn. Men det är inte beräknat förrän i slutet av november...och tiden går för sakta och sjukdomen går för snabbt framåt - jag är rädd för att hon inte hinner vänta...
Kicksi sa idag att hon har en känsla, efter att ha besökt farmor, att det inte längre rör sig och månader eller veckor - det handlar nu om "sista dagar"...
Farmor; Jag älskar dig, du har alltid betytt så otroligt mycket för mig. Alltid ställt upp och alltid funnits...min stöttepelare i livet. Hur ska jag klara mig den dagen jag står ensam kvar?
Farmor blir sämre och sämre, numera sover hon i stort sätt konstant hela tiden, hon orkar inte längre gå upp ur sängen. Vid besök är hon vaken en liten liten stund, men orkar knappt prata någonting alls.
Det är så tungt det här, så förbannat jävla tufft och jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte göra någonting, trots att jag mer än gärna vill, för att farmor ska bli frisk igen eller bättre, men frågan är vad jag ska göra nu den sista tiden, hur jag ska fatta mina beslut.
Jag hade i tankarna att åka till henne imorgon, men jag blev faktiskt lite avrådd från att göra det. Pappa & Kicki menar att farmor inte längre har någon som helst glädje eller nytta av besök, och hon orkar ju knappt ändå liksom. Och för mig blir det väl med sannolikhet värre av att åka dit, och se henne på detta vis.
Jag vill minnas henne som den hon alltid varit - min alldeles underbara farmor, min favorittant som man kunde skämta med, sitta och skratta med när vi drack kaffe. Jag vill inte minnas henne som en sjukling i en sjukhussäng. Men om jag väljer att inte åka dit så kommer det en dag då jag ångrar ihjäl mig och för alltid kommer anklaga mig själv för att inte besökt henne tillräckligt ofta.
Hennes sista önskan är att få träffa mitt lilla barn, hennes lilla barnbarns barn. Men det är inte beräknat förrän i slutet av november...och tiden går för sakta och sjukdomen går för snabbt framåt - jag är rädd för att hon inte hinner vänta...
Kicksi sa idag att hon har en känsla, efter att ha besökt farmor, att det inte längre rör sig och månader eller veckor - det handlar nu om "sista dagar"...
Farmor; Jag älskar dig, du har alltid betytt så otroligt mycket för mig. Alltid ställt upp och alltid funnits...min stöttepelare i livet. Hur ska jag klara mig den dagen jag står ensam kvar?
Kommentarer
Trackback
