Farmor - jag saknar dig!
Allting har legat lite på is de senaste dagarna, det har inte funnits tid eller ork från min sida att göra någonting alls. Och det sista jag har tänkt på dessa dagar har varit att gå in här och uppdatera.
Egentligen känner jag mig inte mer kraftfylld nu än igår, eller i förr går, men på något sätt måste man tvinga sig tillbaka till vardagen - och ett bra steg in i vardagen är kanske att hålla denna blogg öppen. Och att skriva brukar ju hjälpa i svåra tider, det är för mig en bra del av bearbetning - men just nu känns det omöjligt att bearbeta det som hänt.
I torsdags, den 5:e augusti, inträffade det jag vetat skulle komma förr eller senare - men aldrig kunnat förbereda mig på. Jag vaknade av ett Sms från pappa & Kicki - dem var på väg hit...och jag förstod genast vad det gällde.
Farmor hade gått bort...(blev en lång paus efter den meningen, tungt skrivande)
På något sätt tog jag inte till mig det jag hörde, man blir ju chockad liksom. Istället för att falla ihop på golvet i gråt tog jag hand om disken, satte på kaffe och bäddade sängen innan det ringde på dörren. Hur fan kunde jag tänka på sådant liksom? Men så reagerade jag, och alla tar vi in svåra besked på olika sätt.
Jag kan inte påstå att jag än idag har förstått vad som har hänt egentligen. Jag sitter, varje dag, och tittar på korten på mig och farmor som hänger på kylskåpet och funderar över vilken dag jag ska åka och hälsa på henne...när jag plötsligt för en sekund påminns om att jag aldrig mer kommer kunna göra det. Tårar rinner ner för mina kinder, men snabbt därpå stängs allt av igen och jag fortsätter med vardagen som om ingenting hade hänt.
Igår kom jag på mig själv, sittandes på balkongen, med att slå in farmors telefon nummer - inget svar...tut, tut, tut. Återigen skakas jag av den hårda sanningen - aldrig igen kommer någon svara på det numret.
I dessa ögonblick, då jag förtränger verkligheten och tror att det inte har hänt tänker jag på ett par verser i Christina Aguileras "Hurt";
Egentligen känner jag mig inte mer kraftfylld nu än igår, eller i förr går, men på något sätt måste man tvinga sig tillbaka till vardagen - och ett bra steg in i vardagen är kanske att hålla denna blogg öppen. Och att skriva brukar ju hjälpa i svåra tider, det är för mig en bra del av bearbetning - men just nu känns det omöjligt att bearbeta det som hänt.
I torsdags, den 5:e augusti, inträffade det jag vetat skulle komma förr eller senare - men aldrig kunnat förbereda mig på. Jag vaknade av ett Sms från pappa & Kicki - dem var på väg hit...och jag förstod genast vad det gällde.
Farmor hade gått bort...(blev en lång paus efter den meningen, tungt skrivande)
På något sätt tog jag inte till mig det jag hörde, man blir ju chockad liksom. Istället för att falla ihop på golvet i gråt tog jag hand om disken, satte på kaffe och bäddade sängen innan det ringde på dörren. Hur fan kunde jag tänka på sådant liksom? Men så reagerade jag, och alla tar vi in svåra besked på olika sätt.
Jag kan inte påstå att jag än idag har förstått vad som har hänt egentligen. Jag sitter, varje dag, och tittar på korten på mig och farmor som hänger på kylskåpet och funderar över vilken dag jag ska åka och hälsa på henne...när jag plötsligt för en sekund påminns om att jag aldrig mer kommer kunna göra det. Tårar rinner ner för mina kinder, men snabbt därpå stängs allt av igen och jag fortsätter med vardagen som om ingenting hade hänt.
Igår kom jag på mig själv, sittandes på balkongen, med att slå in farmors telefon nummer - inget svar...tut, tut, tut. Återigen skakas jag av den hårda sanningen - aldrig igen kommer någon svara på det numret.
I dessa ögonblick, då jag förtränger verkligheten och tror att det inte har hänt tänker jag på ett par verser i Christina Aguileras "Hurt";
"There's nothing I wouldn't do
To hear your voice again
Sometimes I wanna call you
But I know you won't be there...
"There's nothing I wouldn't do
To have just one more chance
To look into your eyes
And see you looking back"
"If I had just one more day
I would tell you how much that I've missed you
Since you've been away"
To hear your voice again
Sometimes I wanna call you
But I know you won't be there...
"There's nothing I wouldn't do
To have just one more chance
To look into your eyes
And see you looking back"
"If I had just one more day
I would tell you how much that I've missed you
Since you've been away"
I tisdags, den 3:e, publicerade jag inlägget med rubriken "Hur ska jag klara mig den dagen jag står ensam kvar?"
Inlägget avslutades med;
"Farmor; Jag älskar dig, du har alltid betytt så otroligt mycket för mig. Alltid ställt upp och alltid funnits...min stöttepelare i livet. Hur ska jag klara mig den dagen jag står ensam kvar?"
Jag borde kanske inte påstå att jag står ensam kvar, för jag har så många betydelsefulla människor omkring mig som stöttar och förstår, så ensam är jag inte...men det är någon viktig som saknas, och det gör förbannat jävla ont!
Inlägget avslutades med;
"Farmor; Jag älskar dig, du har alltid betytt så otroligt mycket för mig. Alltid ställt upp och alltid funnits...min stöttepelare i livet. Hur ska jag klara mig den dagen jag står ensam kvar?"
Jag borde kanske inte påstå att jag står ensam kvar, för jag har så många betydelsefulla människor omkring mig som stöttar och förstår, så ensam är jag inte...men det är någon viktig som saknas, och det gör förbannat jävla ont!
Kommentarer
Postat av: Johanna
Åh Carro, jag beklagar! Fy vet precis hur du känner. Har varit bortrest några dagar oh läste om de nu. Jag känner igen hur du agerade, hur du tänker oh hur du känner. Men även om de är tungt så kommer de kännas bättre efter begravningen. Jag var i valet och kvalet om jag skulle gå eller inte. Men ångrar inte en sekund att jag gick på både pappas och min mammas mormor. Ta hand om varandra. Kram
Postat av: Qarolinee
Johanna:
Tack så mycket, för dina fina ord...och på något sätt är det till en tröst, att någon förstår vad man går igenom och hur man känner.
Hoppas du haft det bra när du varit bortrest, vilat upp dig och mått gott.
KRAM!
Trackback
