NelliesMamma

Tankarna snurrar...

Jag har kommit på att alltid inte alltid betyder alltid, men aldrig däremot är så mycket starkare...aldrig betyder alltid aldrig.

Jag vet inte om någon förstår vad jag menar, och jag vet inte om jag kan lyckas förklara. Och jag orkar inte heller...men någon förstår kanske poängen, om inte annat gör jag det.

Jag tänker på farmor varje dag, och jag saknar och jag längtar så att det smärtar inombords. Jag vill ringa och jag vill åka dit...
Jag har gråtit väldigt lite känner jag, på något sätt känns det som att jag blivit ganska kall i allt som rör det som hänt. Kanske har chocken ännu inte lagt sig?

Trots att jag egentligen inte har lust att göra speciellt mycket just nu, och jag känner absolut inte för att träffa massa folk - så vi har mest varit hemma, men jag har ändå sett till att hela tiden varit sysselsatt med någonting. Allt från tvätt, till bokläsning och allt jag kommit på att man kan göra för att stänga av...
Jag tror att jag har stängt av lite för mycket kanske, och gömt mig när det har blivit som tuffast, och på något sätt låtsats som att allting är bra.

Jag befarar att det är så att jag på något sätt fortfarande vägrat ta till mig den hårda sanningen. Begravningen ska äga rum den 3:e september. Kanske är det först då det verkligen går upp för mig att hon faktiskt är borta, för alltid?! Jag är rädd för att det är då jag faller på riktigt...men på något sätt måste jag ju hela tiden försöka trycka bort saker som får mig att falla för djupt, för jag får inte falla nu - jag får inte ramla ihop. Jag har en liten bebis att tänka på, och jag vet så väl att farmor vill att vi ska ha det bra - jag ska göra mitt bästa för att fortsätta vara stadig!

Jag måste komma tillbaka...ja, det börjar väl bli dags att bli lite bättre på att uppdatera här.
Dagarna bara passerar, jag vet inte vad jag gör med tiden - men jag hinner inte skriva i alla fall - eller jag hade kanske hunnit, om jag prioriterade på annat sätt.
Men vad har jag prioriterat det senaste då? Ingenting alls egentligen... På något sätt har tiden stått still, trots att dagarna i almanackan har bytt namn från måndag till tisdag, från tisdag till onsdag och så vidare.

Michael har nu precis åkt iväg till jobbet, ikväll slutar han 22:00. Imorgon jobbar han natt...det känns alltid lika tråkigt - men på något sätt känns det ganska lätt att stå ut ensam imorgon natt - för det är hans sista arbetspass.
Sedan är han ledig i ungefär två veckor tror jag, innan hans skola drar igång igen.
Och vad ska vi göra under de lediga dagarna? Jag har bara en sak i tankarna - vi ska ligga hela dagarna och bara smaska på varandra och njuta. Så kommer det väl såklart inte bli, man kan ju inte ligga hela dagar och bara göra ingenting...men vi har i alla fall ingenting speciellt planerat, och det tror jag att han bara tycker är skönt! Det är ju helst så det ska vara när man är ledig - tomt på schemat!

Allting har legat lite på is de senaste dagarna, det har inte funnits tid eller ork från min sida att göra någonting alls. Och det sista jag har tänkt på dessa dagar har varit att gå in här och uppdatera.

Egentligen känner jag mig inte mer kraftfylld nu än igår, eller i förr går, men på något sätt måste man tvinga sig tillbaka till vardagen - och ett bra steg in i vardagen är kanske att hålla denna blogg öppen. Och att skriva brukar ju hjälpa i svåra tider, det är för mig en bra del av bearbetning - men just nu känns det omöjligt att bearbeta det som hänt.

I torsdags, den 5:e augusti, inträffade det jag vetat skulle komma förr eller senare - men aldrig kunnat förbereda mig på. Jag vaknade av ett Sms från pappa & Kicki - dem var på väg hit...och jag förstod genast vad det gällde.
Farmor hade gått bort...(blev en lång paus efter den meningen, tungt skrivande)
På något sätt tog jag inte till mig det jag hörde, man blir ju chockad liksom. Istället för att falla ihop på golvet i gråt tog jag hand om disken, satte på kaffe och bäddade sängen innan det ringde på dörren. Hur fan kunde jag tänka på sådant liksom? Men så reagerade jag, och alla tar vi in svåra besked på olika sätt.

Jag kan inte påstå att jag än idag har förstått vad som har hänt egentligen. Jag sitter, varje dag, och tittar på korten på mig och farmor som hänger på kylskåpet och funderar över vilken dag jag ska åka och hälsa på henne...när jag plötsligt för en sekund påminns om att jag aldrig mer kommer kunna göra det. Tårar rinner ner för mina kinder, men snabbt därpå stängs allt av igen och jag fortsätter med vardagen som om ingenting hade hänt.
Igår kom jag på mig själv, sittandes på balkongen, med att slå in farmors telefon nummer - inget svar...tut, tut, tut. Återigen skakas jag av den hårda sanningen - aldrig igen kommer någon svara på det numret.

I dessa ögonblick, då jag förtränger verkligheten och tror att det inte har hänt tänker jag på ett par verser i Christina Aguileras "Hurt";

Det blev ju lite fel igår, Michael var snabb på att rätta mig men jag ändrade det aldrig. Han slutade inte 09:30 imorse, han slutar ju inte förrän 12:00.
Jag är nog ett par dagar för långt fram i kalendern, det är på fredag han slutar "tidigt" - 09:30.
Men nu kommer han snart hem.

Jag har hunnit äta lite frukost, på balkongen i solskenet - gott gott gott. Mackor och kaffe, njutfull morgon!

Nu väntar jag på att Michael kommer hem, och när han är redo ska vi åka till Mölndal och hälsa på hans syster med familj. Ska bli trevligt!
I eftermiddag blir vi bjudna på middag hos mamma & Kent, gött gött.

Detta måste ha blivit det mest ointressanta och tråkigaste inlägget på bloggen hittills tror jag, men man får helt enkelt acceptera att det kan dyka upp ett och annat likt detta med jämna mellan rum.

Jag fick besök, åh så trevligt.
Mamma, Kent & lillebror kom och fikade hos mig. Jag bjöd på kaffe, juice, glass och pepparkakssockerkaka. Har i vanliga fall aldrig annat än kaffe att bjuda på, så det var ju trevligt att jag hade lite onyttigheter att ställa på bordet vid detta fika-besök.
Kul med sällskap en stund.

Nu blev det tomt och tyst igen, så då var jag givetvis tvungen att fort som bara den sätta mig här för att hålla mig sysselsatt och låta tiden ticka iväg.
Jag har inte fått gjort någon nytta i garderoberna ännu, som jag hade tänkt...får väl se om jag får gjort något idag, annars har jag väl tid andra dagar också. Kläderna springer nog inte iväg.

Jag pratade precis med pappas tjej, Kicki, för att höra hur besöket hos farmor har varit idag. Och det var inga roliga nyheter jag fick, det blir värre för varje gång.

Farmor blir sämre och sämre, numera sover hon i stort sätt konstant hela tiden, hon orkar inte längre gå upp ur sängen. Vid besök är hon vaken en liten liten stund, men orkar knappt prata någonting alls.

Det är så tungt det här, så förbannat jävla tufft och jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte göra någonting, trots att jag mer än gärna vill, för att farmor ska bli frisk igen eller bättre, men frågan är vad jag ska göra nu den sista tiden, hur jag ska fatta mina beslut.
Jag hade i tankarna att åka till henne imorgon, men jag blev faktiskt lite avrådd från att göra det. Pappa & Kicki menar att farmor inte längre har någon som helst glädje eller nytta av besök, och hon orkar ju knappt ändå liksom. Och för mig blir det väl med sannolikhet värre av att åka dit, och se henne på detta vis.

Jag vill minnas henne som den hon alltid varit - min alldeles underbara farmor, min favorittant som man kunde skämta med, sitta och skratta med när vi drack kaffe. Jag vill inte minnas henne som en sjukling i en sjukhussäng. Men om jag väljer att inte åka dit så kommer det en dag då jag ångrar ihjäl mig och för alltid kommer anklaga mig själv för att inte besökt henne tillräckligt ofta.

Hennes sista önskan är att få träffa mitt lilla barn, hennes lilla barnbarns barn. Men det är inte beräknat förrän i slutet av november...och tiden går för sakta och sjukdomen går för snabbt framåt - jag är rädd för att hon inte hinner vänta...
Kicksi sa idag att hon har en känsla, efter att ha besökt farmor, att det inte längre rör sig och månader eller veckor - det handlar nu om "sista dagar"...

Farmor; Jag älskar dig, du har alltid betytt så otroligt mycket för mig. Alltid ställt upp och alltid funnits...min stöttepelare i livet. Hur ska jag klara mig den dagen jag står ensam kvar?

Michael jobbar till 09:30 imorgon bitti...jag tycker inte alls om hans nattpass, men det vet ju alla vid det här laget. Men någon måste ju jobba, och han är så duktig som gör det. Och det är inte många jobbpass kvar för honom nu, sedan är han ledig ett litet tag innan hans skola drar igång igen.
Och då får jag somna och vakna bredvid honom alltid igen - längtar!

Jag har funderat på hur jag ska fördriva dagen och få tiden att gå fortare, och jag tror att jag har kommit på några förslag om ingenting roligare dyker upp.
Förslag nummer 1: Jag har på tok för mycket kläder, ändå gnäller jag att jag inte har några alls. Men jag har liksom sparat massa kläder som jag "kanske kan ha någon dag", men dem förblir oanvända. Det är ingen ordning alls i garderoberna, och nu börjar jag behöva plats för bebiskläder. Dessutom har jag inte ens packat upp alla kläder sedan vi flyttade in här (ett år sedan), jag har fortfarande två svarta sopsäckar som står ouppackade med kläder - illa det här, plus den kaosliknande garderoben där jag har kläder från golv till tak i stort sätt för att hyllorna och lådorna inte räckt till.
Förslag nummer 2: Häromdagen köpte jag en ny bok, Nikki Sixx (från Mötley Crüe) självbiografi; The Heroin Diaries. Jag började läsa den igår kväll och fastnade direkt, var svårt att lägga ifrån sig den för att sova. Kan bli ett riktigt bra tidsfördriv, spännande.

Och kvällen ska jag spendera i badkaret en stund, med en kall go öl som jag köpte mig på kvantum i samband med glassen. Undrar om glass och öl är en bra kombination för att gå upp i vikt? Eller är ölen nyttigare när den är alkoholfri?

Idag skulle jag ha legat och sovit till 12 egentligen, hade inga planer alls på att gå upp tidigare - jag behöver sova, verkligen.
Men storebror ringde och väckte mig strax efter 10, då ville han ha en kopp kaffe - och givetvis fick han det. Var ju ett tag sedan han kom sådär "oinbjudet" (men välkommen) på morgonkaffe, så jag ställde upp imorse.

Sedan han åkt har jag inte hunnit göra så mycket, ska sätta fart nu tänkte jag.
Ska försöka få liv i Michael, det är ju minst en timmas arbete i det. Och sedan sminka mig och fixa till lite. Ska vara på Mvc kl 14:00, sedan börjar Michael jobba 15:00.

Igår åkte vi till stranden en stund efter att Michael hade kommit hem från jobb och klippning.
Åkte med mamma och lillebror, och där träffade vi resten av familjen kan man väl säga. Storebror & Camilla, Camillas systrar och en kompis till dem.
Låg där ett par timmar och hade en trevlig stund, trots att vädret egentligen inte var kanon - ett och annat moln som störde emellanåt, men det var skönt ändå.

Sedan hem och fixa iordning oss för att åka in till Frölundaborg och titta på Frölunda Indians ispremiär. Var roligt, men roligare blir det när mer allvar är i leken - när matcherna drar igång på riktigt.

Efter tittandet på hockeyträningen åkte vi hem till mamma, Kent & lillebror och tog en kopp kaffe. Det är svårt att hålla sig därifrån, vi springer ner deras dörr emellanåt - stackare.

Sedan hem och gick över till grannen som så snällt hade erbjudit oss barnkläder. Och oj va kläder det var! Och mycket mycket fint.
Vi hade en supermysig stund i soffan igår, Michael & jag, satt och tittade igenom alla kläder och oj va man längtar!
Tack Anna, för kläderna - hur gulligt som helst. Så tacksam!

Idag måste jag verkligen ta mig till ett apotek och köpa mina järntabletter som jag fått order om utav min barnmorska. Jag känner mig tröttare och tröttare för varje dag som går, oavsett hur mycket jag sover och oavsett hur lite jag gör.
Jag skulle börjat med dessa i början av juli egentligen, men jag valde att avstå ett tag. De är ju inte för bebisens skull, utan för min egen skull...och jag har ju inte känt mig speciellt trött egentligen. Och jag vill absolut inte hålla på och trycka i mig en massa tabletter om det inte verkligen behövs.

Men nu tror jag att min barnmorska hade en poäng med det hon tipsade mig om, så jag får se till att börja med dessa nu - en månad försent, men bättre sent än aldrig säger man väl.

Det är helt otroligt det här - ingen kommer tro mig. Men vet ni vad? Jag har kunnat sova i sängen inatt, ja jag somnade faktiskt - det måste ha varit ett tecken på att jag verkligen verkligen verkligen var trött.
I vanliga fall när Michael jobbar natt och jag är ensam hemma kan jag nämligen inte somna i sängen, jag har svårt att somna överhuvudtaget. Brukar därför ligga i soffan och titta på tv tills ögonen helt enkelt ger upp och jag däckar av. Men igår var jag trött, och hade ont i ryggen - så jag tänkte, för ryggens skull, att jag skulle försöka somna i sängen. Och det gick, va bra!
Men det betyder såklart inte att jag saknade honom mindre igår än vad jag brukar!

Jag gick upp strax innan 10 imorse, varför vet jag egentligen inte. Jag hade ju kunnat sova hur länge jag ville idag. Men jag fick för mig igår att jag ville vara vaken när Michael kom, så jag ställde klockan på 09:30, och gick upp strax efter att den ringt imorse.

Jag har plockat undan lite här hemma nu, sånt där småpill som alltid ska göras - plocka undan saker, bädda sängen, ta hand om disken osv. Vardagliga ting helt enkelt.

Michael har dock inte kommit hem ännu...han är iväg hos frisören, han hade tur och fick tag på en snabb akut tid kan man väl säga, han behövde ju klippa sig har han ju gnällt om ett tag nu. Men snart kommer han hem, nyfriserad och fin.

Idag kom mamma & Kent och hämtade mig & Jonathan, strax innan tolv - samtidigt som Michael begav sig till jobbet.
Vi hade som plan att antingen (beroende på vädret) åka till Universeum eller Fun City...vädret såg inte lovande ut, så vi valde Universeum. Men vi märkte ganska snart, ungefär när vi kom in till Göteborg, att Fun City faktiskt hade fungerat perfekt idag. Men vi orkade inte ändra på planerna då.

Efter ett par timmar på Universeum åkte vi hem till mamma & Kent, där fikade vi - lite för mycket faktiskt.
Först smörgåsar och kaffe, direkt efter bullar och kakor, sedan kom glassen fram - blev proppmätt. Och vi alla undrade hur vi egentligen tänkte, eftersom att vi strax därpå skulle börja med middagen.
Men vi fick i oss middagen också, efter en timmas mag-vila. Idag bjöds där på kotletter, pommes, bearnaisesås och sallad - gott gotti gott gott. Skönt att slippa laga mat hemma, och speciellt när jag är ensam hemma.

Nu kom jag hem för en alldeles liten stund sedan, efter en hel dag med mamma och familj. Myspys!
Vi var på Maxi och handlade också, nu innan dem körde hem mig. Vi gick där i lite mer än en timma, haha - illa. Gick omkring och bara snurrade mest, men skönt att slippa stressa.
Så nu har jag fyllt upp kyl och frys lite, blev ingen storhandling - men det som var slut finns åter på plats i alla fall.

Michael jobbar natt inatt...känns jobbigt redan. Tragiskt! Det är verkligen sjukt jobbigt att vara ensam hemma, och att inte få somna och vakna bredvid honom. Men nu är det inte många veckor kvar - jag får stå ut helt enkelt.

Jag har köpt en present till Michael idag också faktiskt, ingen aning om han vill ha den - men det tror jag...och om inte han vill ha den så vill jag - kanon bra att göra så ju.
Ikväll, när jag inte längre vet vad jag ska göra och inte kan somna för att jag är ensam, ska jag baka. Så kan vi äta god nybakad frukost imorgon bestående av pepparkakssockerkaka och varsin cola - låter väl som en fin måndags-frukost?!

Igår orkade jag verkligen inte skriva, jag hade ingen lust alls. Och kände mig ganska slut mentalt.

Dagen började med att jag åkte och jobbade, i samma sväng som Michael åkte till jobbet. Jag får väl tillägga att jag inte har lika långa arbetspass som honom, så jag har ingenting att klaga över.
Mamma jobbade ett par timmar igår också (på samma ställe) så efter jobbet åkte jag med henne med till storebror och familj för att hämta lillebror som hade varit där en stund. Tog där en snabb kopp kaffe på den nybyggda altanen som var jätte fin! Storebror är minsann en händig man han, så duktig så.
Sedan åkte vi hem till mamma och fikade en snabbis, innan mamma & Kent skulle iväg till ett par vänner.

Planerat var det att även Jonathan skulle åka med mamma & Kent, men han ville verkligen inte - och eftersom att Michael jobbade till 22 igår kväll och jag var ensam utan planer erbjöd jag lillebror att följa med mig hem istället - och det ville han så gärna.

Pappa & Kicki (pappas särbo) kom och hälsade på mig när vi hade kommit hem, det betydde mycket - var ett tag sedan. Med sig hade dem kinamat - mums mums mums.
Jobbigt att det är mycket prat, såklart, om farmor och allt runtomkring - jag bryter ihop bara jag tänker på det...men man måste ju prata om det, det är väl nyttigt antar jag.

Mamma & Kent kom någon gång strax efter 23-tiden om jag inte minns helt fel, för att hämta lillebror. Vi fastnade vid kökbordet ett par timmar, med kaffe - och grabbarna (Kent & Michael) tog sig en jäger och öl.
Klockan blev 01:30 innan dem åkte, och då hade trötta lillebror somnat i soffan. Mamma försökte väcka honom för att få med sig honom hem, men det var omöjligt. Istället fick han sova kvar här hos mig & Michael, och han verkar ha sovit gott på soffan hela natten.
Och han bjöd på lite sovmorgon imorse, han kom inte in och väckte mig förrän 09:40 - det var skönt!

Jag orkar inte skriva någonting idag, det blir uppdaterat imorgon istället, om orken och lusten är tillbaka då.

Tårarna rinner och det bränner bakom ögonlocken, en stor klump i halsen och det är svårt att andas helt enkelt.

Jag förstår nu mer och mer varför min syn på "Gud" är så negativ som den är, och jag får fler anledningar att hata den påstådda personen.
Första gången jag insåg att någon Gud inte finns, att jag bett mina kvällsböner "Gud som haver barnen kär..." förgäves var när min farbror dog. Hur kunde Gud, som sägs vara så god, ta en annan människas liv, ta en betydelsefull människa ifrån oss? Hur kunde Gud besluta att en far skulle lämna sin son?

Därefter har bevisen för att djävulen existerar mer än Gud visat sig gång på gång i mitt liv.
Och nu har jag inte ens något tvivel kvar - nu vet jag att någon god man med goda makter inte finns. Och finns han så hatar jag honom för det han ställer till med!

Somliga tycker kanske att jag har en väldigt hård syn på det här, och att jag trampar lite över gränsen... Men jag tillägger här att jag inte på något sätt har någonting emot folk som tror, det är säkert jätte bra för er!
Farmor tror, pappa är kristen troende han också. Och många andra runt omkring mig. Men jag är det inte, men jag dömer ingen för att tro! Alla gör vi egna val om vad vi vill tro och inte tro...

Kom nu inte med era kristna tankar och värderingar om att "Gud har en mening med allt han gör" eller som jag fick höra när min farbror dog "Gud behövde honom någon annanstans". Jag skiter fullständigt i vad "Gud" har för mening eller behov, jag har behov av min farmor i livet, och min bebis har ett behov av att få vila i den tryggaste och säkraste famnen, hos sin gammelfarmor, om så bara för en gång!

Älskade favorit-tanten, farmor, åkte tillbaka till sjukhuset redan igår. En natt klarade hon hemma...eller, klarade är väl fel ord, eftersom att det var just därför - för att hon inte klarade det, som inläggning återigen behövdes.
Och den här gången är det för att stanna...inte på sjukhuset, men dem ska snart ha ett nytt vårdmöte och då besluta vart hon kan bo. För hemma fungerade ju inte, inte ens med hemtjänstens hjälp två gånger om dagen. Hon är dålig, och jag börjar inse det nu.

Jag förstod redan från början av allt detta att hon var ordentligt sjuk denna gången, men jag ville inte sluta hoppas och jag kunde inte sluta tro på att mirakel kan ske på något sätt.
Men jag vet och förstår nu att det inte blir bra igen, aldrig någonsin. Det innebär att jag aldrig igen kommer få sitta och dricka kaffe med henne i hennes lägenhet, jag kommer aldrig mer få "bråka" med henne om vem som ska diska innan jag åker därifrån. Det kommer aldrig igen bli som förut, och det gör så jävla ont!
Och påpeka inte för mig att det "kanske blir lättare att ta när smällen kommer, när man kan förbereda sig", för det fungerar inte så. Man kan väl för helvete inte förbereda sig på att någon man älskar bara försvinner för att aldrig mer återvända? Man kan väl för fan inte förbereda sig på att säga hejdå?

Igår när vi kom hem stod jag inte ut längre...
Under hela dagen, från det att jag klev upp på morgonen, hade jag haft ont i magen, flimmer framför ögonen och huvudvärk. Ville dock inte oroa Michael i onödan, och speciellt inte eftersom att vi var bland folk och så där hela dagen, ville ju inte förstörsa någonting...dumt tänkt, kanske, men men - det är ju så jag fungerar.

Hur som helst, när jag kom hem började jag oroa mig rejält eftersom att flimmret och de andra symtomen inte hade avtagit.
Ringde sjukvårdsrådgivningen och sköterskan i telefonen lyckades skrämma upp mig ordentligt genom att tala om för mig att symtomen liknade havandeskapsförgiftning. Jag ifrågasatte hennes gissning och tyckte det lät lite väl tidigt i graviditeten, men hon stod på sig och tyckte att vi genast skulle uppsöka läkarvård.
Detta gjorde vi såklart!

Väl framme på akuten togs blodtryck på mig - som visade sig vara alldeles utmärkt perfekt. Träffade lugnande sköterska samt läkare som båda sa åt mig att koppla av och försöka stänga av oron. Lättare sagt än gjort, givetvis, när man blivit så uppskrämd.
Michael var bra skärrad han också, stackaren...var ju inte min mening att skrämma upp honom så, men jag blev så sjukt rädd av diagnos-gissningen sköterskan i telefonen gjorde.

Jag blev helt friskförklarad och fick åka hem igen, vilket kändes skönt!
Det konstaterades att det hela berodde på (minns inte vad dem kallar det i läkarspråk) någon slags graviditetsmigrän, som tydligen drabbar en och annan gravid. Jobbigt att drabbas av men absolut ingen fara för varken mig eller bebis, och det är det viktigaste!

Igår hade vi en mysig dag i Mellerud. Var och besökte Michaels farmor, som jag sa att vi skulle. Blev lite ändrade planer innan vi åkte, svärmor kunde tyvärr inte åka med eftersom att hon blev dålig - men hoppas hon mår bättre nu.
Istället blev det jag, Michael & Kjell som åkte.

Vi bjöds på räksmörgåsar och kaffe när vi anlände till Michaels farmor. Sedan hjälpte Michael & Kjell henne med att sätta upp en ny gardinstång och gardiner, blev så fint så - händiga män det där.
Sedan umgicks vi ett tag innan vi begav oss ut på restaurang och åt middag. Jag såg direkt vad jag ville ha, en fläskfilé Oscar såklart. Och gott smakade det!

Var trevligt att träffa Berit igen, och nästa gång vi åker och besöker henne har vi hennes lilla barnbarn med oss - det ser vi fram emot, såklart!

Och hemresan var en riktigt rolig färd måste jag säga, men jag tror inte att Kjell tyckte det var lika roligt - så jag vågar inte skratta för mycket åt det här nu, om han läser...

Nu har jag precis tittat klart på filmen, Sex and the City 2. Jag gillade 1:an, men 2:an var betydligt mycket bättre får jag nog säga - och vackert budskap som framkommer.
Jag blev förvånad, och det är alltid kul. Jag har faktiskt inte hört så bra saker om film nummer två, många som sett den har sagt att den inte alls var bra - men jag går emot, den är riktigt bra!

Hur jag ska kunna somna vet jag inte, jag är dödstrött i både kropp och själ, men finner ingen ro. Jag trodde jag skulle somna till filmen, det brukar jag ju göra...men det gick inte alls idag.
Nu räknar jag timmar tills det är dags att gå upp, och Michael kommer hem. Klockan ringer 08:30 imorgon bitti, dags att då göra sig i ordning och Michael är hemma strax efter kl 10:00, och då beger vi oss iväg direkt, till Mellerud, för en dag med Michaels farmor.

Jag gör ett nytt försök att somna, till skitprogram på tv:n.