Det kommer aldrig igen bli som förut, och det gör så jävla ont!
Älskade favorit-tanten, farmor, åkte tillbaka till sjukhuset redan igår. En natt klarade hon hemma...eller, klarade är väl fel ord, eftersom att det var just därför - för att hon inte klarade det, som inläggning återigen behövdes.
Och den här gången är det för att stanna...inte på sjukhuset, men dem ska snart ha ett nytt vårdmöte och då besluta vart hon kan bo. För hemma fungerade ju inte, inte ens med hemtjänstens hjälp två gånger om dagen. Hon är dålig, och jag börjar inse det nu.
Jag förstod redan från början av allt detta att hon var ordentligt sjuk denna gången, men jag ville inte sluta hoppas och jag kunde inte sluta tro på att mirakel kan ske på något sätt.
Men jag vet och förstår nu att det inte blir bra igen, aldrig någonsin. Det innebär att jag aldrig igen kommer få sitta och dricka kaffe med henne i hennes lägenhet, jag kommer aldrig mer få "bråka" med henne om vem som ska diska innan jag åker därifrån. Det kommer aldrig igen bli som förut, och det gör så jävla ont!
Och påpeka inte för mig att det "kanske blir lättare att ta när smällen kommer, när man kan förbereda sig", för det fungerar inte så. Man kan väl för helvete inte förbereda sig på att någon man älskar bara försvinner för att aldrig mer återvända? Man kan väl för fan inte förbereda sig på att säga hejdå?
Och den här gången är det för att stanna...inte på sjukhuset, men dem ska snart ha ett nytt vårdmöte och då besluta vart hon kan bo. För hemma fungerade ju inte, inte ens med hemtjänstens hjälp två gånger om dagen. Hon är dålig, och jag börjar inse det nu.
Jag förstod redan från början av allt detta att hon var ordentligt sjuk denna gången, men jag ville inte sluta hoppas och jag kunde inte sluta tro på att mirakel kan ske på något sätt.
Men jag vet och förstår nu att det inte blir bra igen, aldrig någonsin. Det innebär att jag aldrig igen kommer få sitta och dricka kaffe med henne i hennes lägenhet, jag kommer aldrig mer få "bråka" med henne om vem som ska diska innan jag åker därifrån. Det kommer aldrig igen bli som förut, och det gör så jävla ont!
Och påpeka inte för mig att det "kanske blir lättare att ta när smällen kommer, när man kan förbereda sig", för det fungerar inte så. Man kan väl för helvete inte förbereda sig på att någon man älskar bara försvinner för att aldrig mer återvända? Man kan väl för fan inte förbereda sig på att säga hejdå?
Kommentarer
Postat av: Johanna L (grannen)
Finns inget jag kan säga för att de ska kännas bättre. Men jag vet hur det känns. Min pappa gick ju bort i september. Åh samma tankar sin du har , har passerat hos mig med. Känns fortfarande helt sjukt och overkligt att min far, MIN FAR, är borta!!!
Postat av: Qarolinee
Hej Johanna.
Tack för att du skrev, känns skönt att höra att någon känner igen känslorna, trots att man önskar att ingen behövde känna dem.
Beklagar djupast din pappas bortgång...kan inte sätta mig in i situationen att förlora en förälder - det får ju bara inte hända, tycker man.
Varmaste kramarna till dig
Trackback
