NelliesMamma

...men det bestämmer ju inte jag. Nej det är någonting man lärt sig de senaste månaderna. Det finns någon annan än jag som bestämmer över ät och sov tider, över alla tider faktiskt.

Men vilken otroligt natt vi hade inatt...undrar hur denna blir?

Låt mig börja med att tala om att Nellie de senaste kvällarna varit fullständigt galet vansinnig på kvällarna - sovstrejkat kan man väl säga. Detta fram till ungefär 01-tiden - då passar det damen att somna. Och då har hon sovit riktigt länge...som max har hon sovit fem och en halv timma innan hon vaknat och velat ha mat - om dagarna går det fyra timmar mellan måltiderna ungefär, så en och en halv timma mer har känt fantastiskt om nätterna.

Åter till natten som varit... Hon fick mat runt 20-tiden, somnade lite tidigare än de senaste kvällarna, omkring 00-tiden och jag förväntade mig att hon då strax skulle vakna för att vilja äta. Två gånger inatt vaknade jag och kollade till henne, undrade varför hon inte hade vaknat än och vad som var fel - men hon sov gott, lugnt och sött - och att väcka henne för att mata skulle aldrig falla mig in - hon vaknar när hon är hungrig helt enkelt!
Vet ni när hon vaknade? 06:45, och ni kan ju själva räkna ut timmarna mellan 20:00 - 06:45.
Otroligt!
Nu återstår det att se hur denna natten blir, hon har haft sin gap och skrik period här och varit fullständigt hysterisk ett tag. Det har knappt hjälpt att gå omkring med henne, som annars brukar vara fungerande medicin för det mesta. Nu äter hon, och har vi tur somnar hon gott...i sådana fall ska jag göra detsamma kan jag lova, för konstigt nog är jag tröttare idag än någonsin - trots att jag fått sova enormt bra inatt jämfört med de senaste två månadernas nätter.

När slutade ditt barn att äta om nätterna?

Jag har precis bytt blöja på en mycket arg liten dam här hemma...och mycket riktigt som jag beskrev i ett tidigare inlägg - ny torr blöja och nu ligger hon och bajsar! Snart dags att börja om, med andra ord...


Matdags var det också mitt i, men tog en paus ifrån den för att tömma innan vi fyller på mer - hihi. Och med hjälp av haklappen hon fick av mamma & Kent slipper vi kanske byta kläder ytterligare en gång...ja, om jag låter den sitta på tillräckligt länge, eller rättare sagt - om Nellie tillåter den att sitta på.
Och visst kom hon till av kärlek minsann, och kärlek är allt vi känner för henne - älskade lilla barn!

Här busades det en stund förut...tills hon tröttnade strax därpå. Och vet ni vad som hjälper då? Jo, om mamma skämmer bort prinsessan lite! Jag tar stadiga grepp om handtagen och går omkring och vaggar den i luften, men jag får inte stå still på samma ställe och vagga - jag måste gå samtidigt...runt, runt, runt...från köket till vardagsrummet, in i sovrummet och vända, till köket och så vidare...efter 20 minuter sover hon gott i den - och jag inser mer och mer för varje dag att jag aldrig kommer behöva lägga ut några pengar på ett gymkort - mina armmuskler kommer snart vara biffiga!

Undrar hur Nellie kunnat bli så hemskt bestämd och bortskämd? Inte alls lik sin mamma!

Detta eviga försök med att hålla bloggen vid liv - jag misslyckas gång på gång på gång på gång och ett par gånger till.

Hur hinner ni blogga, mammalediga människor? Hur får ni tiden att räcka till? Enormt nyfiken på hur man får det att fungera.

Nellie ska matas, det ska bytas blöja, när det är gjort ska hon givetvis bajsa - det ska bytas igen. Sedan är det kräk-time, byter kläder på både henne och mig och det går på samma sätt ungefär tre gånger - kräk, byt, kräk, byt, kräk, byt.
Sedan somnar hon en stund, och då är det tur att man har tvättmaskin hemma. För då måste man tvätta alla tre omgångar av kläder som hon spytt ner.
Sedan vaknar Nellie från sin powernap strax där på, då ska hon bäras omkring i en halvtimma för att hon inte vill ligga ensam. Hon somnar i famnen och efter en stund lägger jag ner henne, hon sover då i fem minuter och vaknar och jag får börja om - upp och gå med henne i famnen och hon somnar och...ja, ni vet hur det upprepas. Sedan får hon ro i kroppen och somnar, och under den timmen eller två hon sover ska tätten hängas, tvätten vikas, disken ska tas hand om och jag ska vara tacksam om jag hinner äta någonting och kanske gå på toaletten innan hon vaknar igen.

Sedan vaknar hon och ska sysselsättas, glad och lycklig och vill busa, sedan arg som ett bi och skriker sig hes om jag inte går i cirklar i lägenheten med henne i famnen.
Jag tröttnar, eller rättare sagt - ryggen säger ifrån efter ett tag, på med overallen och ner i vagnen med henne, ut och promenera. Och sedan börjas det om, det ska matas, byta blöja, byta kräk kläder, tvättas osv.
Och när hon sedan somnat för natten är jag fullständigt slut och hade behövt duscha - för i slutet av dagen luktar jag minsann inte gott...
Jag orkar inte duscha, tvättar snabbt av mig och kryper bums i säng för att njuta av några timmars sömn innan hon vaknar om natten och vill ha mat, byta blöja, kräkas och byta kläder.

Jag minns att Michael och jag förvånades över hur man kunde älska någon så otroligt mycket, någon så liten, någon man aldrig mött...ja, under 9 månaders tid funderade vi över hur det kunde vara möjligt.

Idag vet vi att det är möjligt, för vi kan omöjligt vara annat än lyckliga och det finns inte en chans i världen att älska någon så mycket som denna lilla prinsessa.

Idag är Nellie 24 dagar och känslan är dubbel...
Det känns som att det var i går eftermiddags vi befann oss på förlossningen och förflyttades till BB med våran nyfödda dotter. Det känns som att tiden sprungit ifrån oss...
Å andra sidan känns det också som att det här är vardag, det finns och har inte funnits någonting annat. Att Nellie är en del av varje dag känns som en självklarhet och på något sätt har jag svårt att tänka tillbaka på tiden innan, det känns som att det var evigheter sedan, och jag kan omöjligt föreställa mig en dag utan henne.

På morgonen den 19:e november kom en läkare och sköterska in till oss. Dem förstod att natten hade varit jobbig och tyckte att det var dags att göra någonting mer drastiskt än, som läkaren uttryckte sig, "Droga mig mer utan effekt".
Det bestämdes att det skulle tas hål på hinnorna för att låta fostervattnet gå. Och när detta var gjort, runt 11 tiden, kan jag lova att det hände grejer...det förbättrade inte smärtan - snarare tvärtom - men det kändes ändå bättre eftersom att jag då kunde ana vad jag skulle bli belönad med några timmar senare.

Under hela graviditeten har jag varit hur lugn som helst inför förlossningen, jag hade inte känt mig det minsta nervös och jag hade inte funderat över vad jag ville be om för smärtlindring eller annat, jag tyckte att det kändes bäst att ta det som det kom - och det kan väl anses som både klokt och oklokt, men för mig var det bara bra och avkopplande att inte tänka för mycket och stressa upp mig över det innan, samtidigt som jag förstår dem som vill ha allt planerat och vara väl förberedda.

Lustgasen var guld värd, men det bästa stödet var ändå Michael som stöttade mig till tusen. Jag blev förvånad över hur lugn och smlad han var, men så här efteråt har han berättat att han inte var så lugn som jag uppfattade honom - men han lyckades dölja det bra och var ett enormt stöd för mig.
Ja, hur hade jag väl klarat mig utan honom vid min sida?

16:48 lades den vackraste lilla flicka jag någonsin sett upp på mitt bröst och i samma ögonblick var smärtan glömd. Då fanns där bara kärlek och en väldigt massa tårar över hur otroligt lycklig jag var över att äntligen ha henne i min famn.
Det var ett oförglömligt ögonblick! Där låg jag med min lilla dotter, Nellie Chanelle, tätt intill mig och en underbar nybliven pappa, Michael, vid min sida och i den stunden insåg jag att livet inte kunde bli bättre - jag kan omöjligt bli lyckligare!

Natten till den 18:e november drömde jag att lilla skatten kom till världen just den 18:e, en månad innan min och Michaels 4 års dag. Och så blev det nästan...

Vaknade på morgonen den 18:e november, ovanligt och hemskt tidigt och kände att någonting var på gång, kunde inte sätta fingret på vad det var - men någonting kändes annorlunda.
Omkring 09 tiden började jag ana värkar, inte smärtsamma men visst kändes det. Gjorde ingen större affär av saken, antog att det var kraftigare sammandragningar - och sammandragningar hade jag ju haft titt som tätt under den sista tiden.

Michael åkte och jobbade som bestämt, jag kände inte att jag kunde hålla honom hemma ifall att - för jag antog att det bara skulle fortsätta i den grad det var, räknade inte med att det skulle bli värre eller hända mer.
Men det blev värre, ringde förlossningen för att rådfråga och fick tips om vad jag kunde göra hemma för att det skulle avta. Jag vilade med varm vetekudde, tog panodil, jag badade - gjorde dock ingen skillnad alls. och ingenting jag gjorde hjälpte som smärtlindring.

Efter alla försök ringde jag till förlossningen igen och dem bad mig komma in för kontroll. Strax innan 14 tiden fick jag ringa Michael och be honom komma hem från jobbet och vi begav oss till Varberg. Värkarna blev allt starkare och jag förstod att "Det är nu det är dags".

Väl inne på förlossningen konstaterades, med CTG-övervakning, att värkarna var starka - men förlossningen var ändå inte igång. Efter ett flertal perioder med CTG-övervakning och undersökningar tyckte dem att vi skulle åka hem - men jag var fullt bestämd på att absolut inte lämna Varberg. Jag hade ingen lust att åka hem, ca 30 minuters körväg i dåligt väder, för att senare eventuellt behöva åka tillbaka. Jag stod på mig och fick dem att förstå att jag var där för att stanna...
Vi blev tillsagda att ta en promenad nere på stan - och hur stor lust tror ni att jag hade att promenera? Fy va jag inte ville, men å andra sidan - var det vad som behövdes för att sätta igång det hela lite extra och hoppas på att slippa bli hemskickade så fick jag helt enkelt bita ihop.
Vi åkte och åt, för vi kom på att vi inte hade ätit någon middag. Blev pizza på pizzerian Campino i Varberg, fick väl i mig en bit eller två - var varken hungrig eller sugen och kunde faktiskt inte koncentrera mig på att skära pizzan och tugga den med smärtan som kom och gick. En liten promenad tog vi också, även om det inte var många steg jag orkade så kämpade vi oss igenom det...

Efter några timmar var vi tillbaka på förlossningen och det konstaterades att det hade blivit någon förändring men inte tillräckligt för att det skulle ses som att förlossningen var igång.
Men tack och lov bestämde dem sig för att låta oss stanna över natten! Och det blev ingen rolig natt kan jag lova... Värkarna förvärrades och jag visste till slut inte vart jag skulle ta vägen. Två morfin sprutor, en spruta bricanyl, sömntabletter - ingenting hjälpte...jag sov ungefär en timma under den natten.

Bloggen har legat nerlagd ett tag, den sista tiden av graviditeten var så hemskt seg... I och för sig kan man väl tycka att jag då borde haft nytta av bloggen för att fördriva tiden, men så var det inte. Jag hade helt enkelt ingenting vettigt att skriva om, dagarna bestod inte av så mycket mer än väntan och längtan.

Kan nu, med största glädjen, meddela att dagarna består av väldigt mycket fantastiska saker;
19/11 -10 föddes prinsessan Nellie Chanelle
kl. 16:48.
48 cm 3160 g



Nu återstår det att se om jag kan och hinner hålla bloggen vid liv, men jag ska försöka så gott jag kan.

I söndags fick vi bege oss till förlossningen i Varberg igen. Ja, nu kan man minst sagt säga att vi inte kommer ha några svårigheter med att hitta dit när det väl är dags i alla fall!

Sammandragningarna startade här hemma igen, och under en period kom de väldigt tätt.
Jag ringde till förlossningen för att rådfråga och blev då tillsagd av barnmorskan jag pratade med att komma ner. Detta trots att jag sa att jag gärna stannar hemma tills det är outhärdligt, men med tanken på det senaste besöket (natten mellan torsdag och fredag) och komplikationerna (med livmodertapp och så) tyckte hon absolut att vi borde komma ner i alla fall.
Samma saker gjordes denna gång. CTG övervakning och därefter undersökning av läkare... Men det gick bättre denna gång, vi fick åka hem efter undersökningen.

Jag fick med mig Bricanyl hem, som jag ska ta när det startar igen nästa gång. Om inte Bricanylen då hjälper får vi återigen ta en roadtrip till Varberg, men nu hoppas hoppas hoppas jag att bebis vill lugna ner sig lite och stanna tiden ut.

I torsdags kände jag små sammandragningar sedan jag klev upp ur sängen runt 11-tiden, dessa höll i sig under hela dagen och fram emot kvällen kom de med tätare mellanrum.
För att vara på den säkra sidan ringde jag förlossningen i Varberg runt 22-tiden på kvällen, då höll sammandragningarna fortfarande i sig med tätt mellanrum, för att rådfråga om hur länge jag kunde avvakta. Barnmorskan jag pratade med rekommenderade att vi kom in för att undersöka så att allt var bra - så det var bara att hoppa in i bilen och ta en kvällstur ner till Varberg.
Jag var säker på att det inte skulle ta många timmar förrän vi var hemma igen, men det dröjde längre än vi anade.

På förlossningen gjordes CTG övervakning, för att kontrollera bebisens hjärtslag och sammandragningarnas styrka. Sammandragningarna i sig var egentligen inte så farliga, de var inte smärtsamma men ändå obehagliga liksom. En stark tryckande känsla och magen spändes och blev hård som sten...i vissa "tryckningar" trodde jag faktiskt att bebisen skulle "trilla ut".

Efter ett tag fick vi träffa en läkare för att undersöka allt lite närmare, hon ville undersöka livmodern för att se hur den hade påverkats av sammandragningarna och det visade sig att livmodertappen var förkortad. I "normala fall" bör livmoder tappen vara omkring 4 cm sa hon, min var förkrympt till 2 cm.
Det gjordes ett VUL och därefter ett UL för att uppskatta bebisens vikt. Det visade sig att vår skatt inte alls är så liten som vi, och alla andra, har trott - den väger just nu strax över 2 kg och kommer garanterat (om den stannar kvar) komma upp till en normalvikt innan födseln. Lugnande och tryggt att få höra det, tyckte jag.
Läkaren undersökte livmodertappen lite närmare och efter ett tag bestämde hon sig för att hon ville att vi skulle stanna kvar på förlossningen över natten. Så fick det alltså bli...
En barnmorska kom och gav mig en spruta, satte den i låret - som gjorde ont som fan faktiskt, för att sammandragningarna skulle avta lite.

Nu är jag sjukskriven i två veckor framöver, och har förbud att göra vissa saker. Jag ska hålla mig så lugn och stillsam som möjligt, men det vet väl alla att jag inte klarar av. Men jag får lyssna så gott jag kan till de råd jag fick i alla fall, och har ordnat så att jag inte behövde arbeta denna och nästkommande helg.

Efter detta har det gått bra...jag har känt en och annan sammandragning idag, men det har lugnat ner sig ganska snabbt ändå. Tog ett bad för en stund sedan, och det gjorde faktiskt nytta och lugnade ner bebis och magen.
De order jag fått, om det skulle bli värre igen, är att gå och lägga mig och vila om jag känner av kraftigare sammandragningar - om detta inte hjälper bör vi åka in till förlossningen igen.
Nu hoppas vi att bebis vill stanna, det är ju ett tag kvar och den behöver mer tid där inne - och jag mer tid att förbereda mig!

Jag hittade en rolig sak på internet precis som jag utan tvekan hade beställt om jag hittade den tidigare under graviditeten. Nu är det ju "bara" nio veckor kvar så det känns lite onödigt såhär i slutet kanske.

Men tänkte i alla fall tipsa andra blivande föräldrar om ni missat detta.

"BabySounds är en unik produkt som tar dig närmare din blivande familjemedlem. Med Babysounds kan du höra din bebis hjärtrytm och även andra små söta bebisljud. Det går enkelt att koppla in Babysounds till datorn eller annan musikspelare så att man kan spela in de olika ljuden.
Många pappor säger att de tack vare Babysounds har kommit mycket närmare sin blivande familjemedlem genom att höra dess hjärtrytm. Papporna känner då en mer harmoni och gemenskap under graviditeten.
Gör som alla andra mammor och pappor lär känna din bebis tidigt och ännu mer, använd Babysounds!"

Den kan beställas här

Idag har vi varit iväg och genomfört köpet av barnvagn, och vi är supernöjda. En jätte fin Baby Travel, i begagnat skick men ser verkligen helt splitter ny ut eftersom att de förra ägarna knappt använt den på grund av att de istället använt sig av en tvillingvagn.
Vilket kap vi gjort. Och helt otroligt så skönt, och mysigt, det känns med en barnvagn ståendes i väntans tider i hallen.

Nu är det bara den lilla skatten som saknas! Men den ska ligga mer i mammas famn än i vagnen - jag längtar!

Nu hittade vi precis ett kap på blocket. En vagn, som vi ju såklart måste köpa. Vi har besökt BabyProffsen och tittat på vagn där, men tydligen sägs det nu vara omkring 8 veckors leveranstid - och jag kom plötsligt på att bebis faktiskt beräknas vara här om 10 veckor.
Tiden går ganska snabbt emellanåt, trots att det känns som att det ibland går på tok för segt.

Hur som helst var det som jag nämnde ett riktigt kap vi fann i annonsen. På BabyProffsen skulle vagnen kosta ungefär 4500 :- (med ligg och sittdel) och på blocket fann vi en jätte fin Baby Travel för 2500 :- (också med båda delar) så vi slår till tänkte vi.
Dock en bit att åka, vi får ta oss till Hylte (Hyltebruk?), men nu har vi bokat möte och åker dit redan imorgon för att äntligen införskaffa en av de viktiga sakerna vi har kvar att inhandla.
Sedan kvarstår spjälsäng och bilbarnstol - det är väl allt, eller har jag missat något?

Ja just det ja - eftersom att jag blev så glad av beskedet, men jag trots detta glömt att skriva om det ser jag nu, så måste jag slänga in ett kort inlägg och berätta.
På MVC besöket i måndags visade det sig att all glass jag ätit faktiskt gjort nytta - hihi.
Jag kan nu tala om att jag fram tills nu har gått upp 2 kilo under graviditeten, det känns bra att det går uppåt nu!

Ja, det är en del som ska köpas. Spjälsäng, madrass, spjälsängsskydd, och sängkläder till skatten. På IKEA kommer man ju ganska lätt undan, så dit ska vi ta en tur i slutet av veckan eller början på nästa vecka.
Sängen ska målas om, den ska bli vit för att matcha resterande inredning i vårt sovrum där allt går i svart / vitt. Och istället för att lägga 300 :- extra på en vit säng går det bra att köpa en träfärgad och måla om den vit.

Michael och jag har lite myspys familjekväll här. Vi sitter och lyssnar på Iron Maidens nya platta, som jag måste säga är hur grym som helst!
Bebisen är helt tokig i magen...sparkar, slår och trycker...
Roligt, sedan typ vecka 23 har bebis reagerat mycket på ljud, speciellt musik. Jag tror vi väntar oss en liten rock-baby!

Natten till igår kände jag av hemska sammandragningar...hela magen spände sig till en hård stenballong och det tryckte så in i ... neråt. Var för en liten stund orolig för att jag faktiskt skulle föda.
Gick upp ur sängen en stund, och det hjälpte lite grann. Det var bra det, för annars hade jag nog väckt Michael vilken sekund som helst den natten.

Jag kände av en och annan sammandragning igår också, blev lite orolig...jag har läst omkring lite och förstått att sammandragningar brukar komma lite senare, när man väntar första barnet. Det känns som att jag blir lite dum i huvudet av att vara gravid, man oroar sig för allt och vill kolla upp minsta lilla konstiga tecken på någonting...

Jag ringde till sjukvårdsrådgivingen och uttryckte min oro, sköterskan där vågade inte svara på någonting utan tipsade mig istället att ringa till Varbergs sjukhus, vilket jag gjorde och där blev kopplad till en gynekolog/barnmorska.
Denna sa till mig att det lät lite för förvärkar, eftersom att jag hade haft det natten innan och det fortsatt under dagen - men att det givetvis kunde vara sammandragningar och ingenting att oroa sig för förrän de började bli smärtsamma. "När de börjar göra ont är du nog en kandidat för förlossningen, du är faktiskt såpass långt gången" blev hennes svar. Jag satt och bara gapade...vad menade hon? Jag är inte långt gången, herregud - jag kan inte föda barn nu. Skrutten ska inte komma förrän i november!
Michael och jag pratade om vilken panik det blivit om det visade sig vara dags snart...vi har ingen spjälsäng ännu, inget skötbord, ingen vagn, ingen barnstol. Oj...men det hade väl löst sig i sådana fall.

Nu ska jag ta det lite lugnt, så att den sötnöten stannar där inne ett tag till.
Tydligen kunde sådana här saker, enligt barnmorskan, uppstå då man haft det mycket omkring sig, stressat och oroat sig - och det har väl inte direkt varit lugnt det senaste.