Jag saknade Nell så det gjorde ont!
Det har verkligen varit dålig uppdatering här, men det har jag ju förvarnat för - att det kan ske titt som tätt. Jag har så mycket viktigare saker omkring mig i livet som tar upp min tid på ett mer betydelsefyllt sätt än att sitta här och skriva små rader om ingenting.
Men visst är det ganska skönt emellanåt, och roligt också såklart, att göra ett och annat inlägg. Men jag tänker inte gå in på det så hårt som jag tidigare gjort, jag vägrar att känna pressen om att "Jag måste publicera ett inlägg", det fungerar inte så längre.
Helgen försvann fortare än någon annan helg, ja den verkligen sprang ifrån oss ordagrant.
Men det var en trevlig helg, och vi tackar alla som medverkade!
I lördags firade vi Michaels 25 års dag. Vi hade barnvakt för första gången...och det kändes konstigt och jobbigt. Nellie var hos mormor och "morfar", och det är inte så att jag inte litar på dem eller inte kände mig lugn i valet av barnvakter, för dem är suveräna på alla sätt och vis! Men att "lämna bort" henne första gången kändes tungt, folk frågade under lördag kvällen om jag inte tyckte att det var lite skönt i alla fall, jag skakade bara på huvudet och kände att någonting fattades mig. Hon tillhör liksom min vardag och varje minut av varje dag.
På söndagen mådde vi som vi förtjänade, både Michael och jag - ja, det var absolut inte på topp...men det hade vi ju orsakat själva, så det var bara att bita ihop och svälja gnällandet.
Trots att jag för första gången på 3 månader hade chansen att verkligen sova ut en morgon vaknade jag, som att någon kastade en sten i huvudet på mig, klockan 09:00, försökte och försökte somna om - men icke. Ringde genast mamma och bad henne hämta mig - jag saknade Nell så det gjorde ont!
Älskade snuttunge!
Söndagen spenderade vi sedan i lugn och ro i soffan...Michael, jag och Nellie - så som det ska va!
Men visst är det ganska skönt emellanåt, och roligt också såklart, att göra ett och annat inlägg. Men jag tänker inte gå in på det så hårt som jag tidigare gjort, jag vägrar att känna pressen om att "Jag måste publicera ett inlägg", det fungerar inte så längre.
Helgen försvann fortare än någon annan helg, ja den verkligen sprang ifrån oss ordagrant.
Men det var en trevlig helg, och vi tackar alla som medverkade!
I lördags firade vi Michaels 25 års dag. Vi hade barnvakt för första gången...och det kändes konstigt och jobbigt. Nellie var hos mormor och "morfar", och det är inte så att jag inte litar på dem eller inte kände mig lugn i valet av barnvakter, för dem är suveräna på alla sätt och vis! Men att "lämna bort" henne första gången kändes tungt, folk frågade under lördag kvällen om jag inte tyckte att det var lite skönt i alla fall, jag skakade bara på huvudet och kände att någonting fattades mig. Hon tillhör liksom min vardag och varje minut av varje dag.
På söndagen mådde vi som vi förtjänade, både Michael och jag - ja, det var absolut inte på topp...men det hade vi ju orsakat själva, så det var bara att bita ihop och svälja gnällandet.
Trots att jag för första gången på 3 månader hade chansen att verkligen sova ut en morgon vaknade jag, som att någon kastade en sten i huvudet på mig, klockan 09:00, försökte och försökte somna om - men icke. Ringde genast mamma och bad henne hämta mig - jag saknade Nell så det gjorde ont!
Älskade snuttunge!
Söndagen spenderade vi sedan i lugn och ro i soffan...Michael, jag och Nellie - så som det ska va!
Kommentarer
Trackback
