Om tiden inte räcker till?
Den senaste tiden har mitt liv varit fyllt av glädje och lycka. Jag har insett att jag har det bra, så otroligt bra och jag kan inte komma på någonting jag saknar eller önskar, för jag har allt!
En fantastisk blandning av underbara människor omkring mig, kärleksfyllda och fantastiska personer som förgyller mina dagar. Jag behöver inte dra upp alla vid namn, för ni som borde känna känner att det är just er jag menar!
Dessutom har jag någonting helt obeskrivligt magiskt som jag ser fram emot, en älskad liten skatt som inom en tid finns i min famn. Ett litet kärleksbarn som jag så ömt ska vårda och skydda mot livets alla onda ting. Ett litet barn som jag ska älska till tidens slut.
Jag har det så bra, så oförskämt bra. Och kanske är det just därför jag känner mig extra svag idag...för att jag klandrar mig själv för att vara svag.
Jag vill inte gråta, jag vill inte grubbla, jag vill inte oroa mig för vad som komma ska. Jag vill bara njuta, av nu, av idag och ta morgon dagens problem då de uppstår. Man kan inte ta ut sorg och förtvivlan i förtid, det vore inte rätt - för då stoppar man ju de lyckliga stunderna.
Beskedet kom igår, beskedet om min älskade farmor. Och där brast det för mig... Och idag känner jag mig bara tom. Beskedet om att vi inte längre talar om år, vi talar om veckor eller månader...sedan tar det slut. Hur kan det vara så, hur kan man förutspå det som man förutspår morgondagens väder? Jag hoppas att läkaren har lika fel som väderprgnossättarna brukar ha...men jag är rädd för att han vet vad han pratar om, allt för väl.
Jag tror att jag får acceptera att jag inte kan vara stark varje dag, att jag inte alltid kan se det ljusa jag har omkring mig - för ibland känns det mörka och tunga som dyker upp så dominerande, och allt vackert försvinner liksom, det glöms bort, läggs åt sidan.
Jag har pratat med farmor i telefon idag och jag ryser i hela kroppen och kämpar så det gör ont för att låta bli att börja gråta igen när hon säger "Jag ber varje kväll, Caroline, för att jag ska klara mig ett tag, såpass länge så att jag hinner träffa din bebis".
Pang, där gick det inte längre...nu kunde jag inte stänga av tårkanalerna. Det forsar, vattenfall - översvämning. Total katastrof och det smärtar så i mig!
Att farmor skulle få träffa min skatt hade jag ju tagit för givet, jag har inte ens tänkt tanken på att hon kanske inte "hinner". Men nu är det ett faktum att det vore en bonus om tiden räckte till dess!
Och vad händer om tiden inte räcker till? Ja, det låter hemskt att säga - men en stor del av mig dör med henne, för hon är en stor livglädjestråle i mitt liv!
Man tar saker och ting för givet och intalar sig själv att "så blir det", men man har ingen aning om vad som lurar bakom och vad som plötsligt kan ske och förändra allt.
En fantastisk blandning av underbara människor omkring mig, kärleksfyllda och fantastiska personer som förgyller mina dagar. Jag behöver inte dra upp alla vid namn, för ni som borde känna känner att det är just er jag menar!
Dessutom har jag någonting helt obeskrivligt magiskt som jag ser fram emot, en älskad liten skatt som inom en tid finns i min famn. Ett litet kärleksbarn som jag så ömt ska vårda och skydda mot livets alla onda ting. Ett litet barn som jag ska älska till tidens slut.
Jag har det så bra, så oförskämt bra. Och kanske är det just därför jag känner mig extra svag idag...för att jag klandrar mig själv för att vara svag.
Jag vill inte gråta, jag vill inte grubbla, jag vill inte oroa mig för vad som komma ska. Jag vill bara njuta, av nu, av idag och ta morgon dagens problem då de uppstår. Man kan inte ta ut sorg och förtvivlan i förtid, det vore inte rätt - för då stoppar man ju de lyckliga stunderna.
Beskedet kom igår, beskedet om min älskade farmor. Och där brast det för mig... Och idag känner jag mig bara tom. Beskedet om att vi inte längre talar om år, vi talar om veckor eller månader...sedan tar det slut. Hur kan det vara så, hur kan man förutspå det som man förutspår morgondagens väder? Jag hoppas att läkaren har lika fel som väderprgnossättarna brukar ha...men jag är rädd för att han vet vad han pratar om, allt för väl.
Jag tror att jag får acceptera att jag inte kan vara stark varje dag, att jag inte alltid kan se det ljusa jag har omkring mig - för ibland känns det mörka och tunga som dyker upp så dominerande, och allt vackert försvinner liksom, det glöms bort, läggs åt sidan.
Jag har pratat med farmor i telefon idag och jag ryser i hela kroppen och kämpar så det gör ont för att låta bli att börja gråta igen när hon säger "Jag ber varje kväll, Caroline, för att jag ska klara mig ett tag, såpass länge så att jag hinner träffa din bebis".
Pang, där gick det inte längre...nu kunde jag inte stänga av tårkanalerna. Det forsar, vattenfall - översvämning. Total katastrof och det smärtar så i mig!
Att farmor skulle få träffa min skatt hade jag ju tagit för givet, jag har inte ens tänkt tanken på att hon kanske inte "hinner". Men nu är det ett faktum att det vore en bonus om tiden räckte till dess!
Och vad händer om tiden inte räcker till? Ja, det låter hemskt att säga - men en stor del av mig dör med henne, för hon är en stor livglädjestråle i mitt liv!
Man tar saker och ting för givet och intalar sig själv att "så blir det", men man har ingen aning om vad som lurar bakom och vad som plötsligt kan ske och förändra allt.
Kommentarer
Trackback
