Livet är skit och att jag känner mig orklös?
"Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft,
att ta del av den,
att falla till botten,
slå sig hårt och komma upp igen."
Visst är det så, visst stämmer det så bra. Det som händer kan man inte styra över, det är en högre makt än den jag har som bestämmer vad som ska ske och inte ske. Det är någonting hemskt och någonting djävligt som beslutar hur saker och ting ska bli och vad som ska hända härnäst. Jag kan inte gå emot denna kraft!
Man får acceptera det, trots att man egentligen inte kan, eller franförallt inte vill. För ingen vill väl acceptera hemskheter?! Men ibland måste man.
Och det är okej att i samma skede falla till botten, att bli fullständigt apatisk - känna maktlöshet och förtvivlan. Det gör ont, och det är tufft. Men därefter måste man upp igen!
"Att vara stark
Är att våga hoppas
när ens tro är som svagast."
Och visst har vi fått det bekräftat nu, av läkare, att farmors tid börjar rinna ut. Och det är sagt att vi har veckor-månader kvar med henne. Men vi kan ju inte ta ut sorgen nu, i förväg, och gräva ner oss över det? Vi måste fortsätta hoppas och tro, för saker kan förändras och precis som saker kan försämras kan de också förbättras - man måste tänka så!
Kanske tycker somliga att jag låter kall, eller att det låter som att jag döljer det jag egentligen känner. Och visst vill jag egentligen skriva ut att jag tycker livet är skit och att jag känner mig orklös, men hur hjälper det mig? Jag kan inte se på det så, även om jag känner så till viss del... Jag måste rycka mig själv i kragen och se till att livet fortsätter nu och göra det bästa av varje dag. Precis som jag sagt till farmor - man kan dö idag eller imorgon, om en månad eller om ett år, man kan leva i fem år eller tio år till - tiden spelar ingen roll - det handlar om vad man gör med tiden som finns kvar!
